Okej, nu ska ni få höra min något kringliga väg fram till gårdagens maratonlopp.
Jag bestämde mig redan vid målgång förra året att jag skulle springa i år igen. Det är något magiskt med de här stora respektingivande loppen. Just maratondistansen har kommit att bli en favorit, samtidigt som det är ruskigt läskigt att veta där på startlinjen att 4,2 mils löpning väntar. Det är långt, men en fantastiskt upplevelse.
Men… När kroppen plötsligt började krångla med mig runt årsskiftet, förändrades min inställning inför kommande tävlingssäsong. Då kändes 31 maj fortfarande långt borta och jag trodde väl inte att maran skulle bli lidande, men allt eftersom veckor och månader gick insåg jag att kroppen behövde fler långpass plus en starkare grund om jag skulle kunna ge mig på målet att komma in under 3.30. I april sprang jag en halvmara på Gotland och det kändes kanonbra trots att det var typ tredje gången under 2014 som jag sprang över två mil. Kroppen kändes lite tilltufsad efteråt men tankarna om maraton väcktes åter till liv. Sedan dess har jag velat fram och tillbaka. Det har bara blivit ytterligare ett långpass under maj och även om jag sprungit en del bra kvalitetspass så har det ändå inte känts helt hundra.
Men… Så bestämde jag mig ändå för att starta, och se var det kunde leda. Min sambos brors flickvän skulle springa sin första mara och vi kom överens om att jag kunde hänga på henne – och dela med mig av lite insidertips 
– så länge det kändes okej i kroppen. Veckan innan start blev jag bara mer och mer sugen på loppet. Tänk om kroppen skulle vilja springa hela vägen! Ett fjärde maraton i bagaget skulle sitta fint.
Men… I fredags började min mage krångla. Först trodde jag att jag ätit lite för mycket till frukost och helt enkelt bara var för mätt. Men känslan släppte aldrig utan blev bara värre. Hela eftermiddagen låg jag (och kved) på sängen, och tyckte ruskigt synd om mig själv. Fram mot kvällen släppte det lite och jag kunde få i mig en tallrik mat, inte bästa uppladdningen direkt. Resten av kroppen kändes dock pigg och när jag vaknande utan magvärk och illamående på lördagen bestämde jag mig för att starta.
Malin gjorde ett superbra lopp och kom in strax över 3.45. Jag hängde på fram till 23 km, där sa magen att det var slutsprunget för dagen. Surt såklart, det är aldrig roligt att bryta ett lopp. Men det var det bästa beslutet jag kunde ta. Jag hade lovat mig själv, min familj och vänner att hoppa av om det inte kändes okej. Att fullfölja ett maraton är häftigt, men inte värt att riskera sin hälsa för.
Så, nu när besvikelsen har lagt sig känns det helt okej. I dag är magen nästan helt lugn och benen är förvånansvärt pigga trots gårdagens långpass. Jag kommer igen!
Taggad och glad inför start, smurfklädseln passade fint i duggregnet
Vid fyra kilometer, fortfarande inga konstigheter. Malin lämnar ifrån sig sin tröja och vi fortsätter bort mot Kungsträdgården.
Efter 15 kilometer, still going strong. Därefter började min tunga period. Vid 18 km slog magen till och efter ytterligare fem kilometer tackade jag för mig.
The post Stockholm Marathon 2014 appeared first on Jenny Sunding.