Stockholm Trail visade sig vara en riktigt trevlig tävling. Bra arrangemang, bana, vätskekontroller och funktionärer. Det gillas!
Strax innan start
Tävlingen är en del av Salomon Trail Tour som består av 15 lopp runt om i Sverige. Alla loppen i touren har sträckor på 5 och 10 kilometer, på nio av orterna finns det 21 kilometer (Stockholm Trail är en av dem) och på tre platser finns även distanser på +40 kilometer. Stockholm Trail är dessutom en av tre deltävlingar i nya Stockholm Challenge där de andra två loppen på cykel och rullskidor gick av stapeln i går. En ny klassiker i Stockholm, beskrivs utmaningen på hemsidan.
Jag kom alltså till start för att springa 21 kilometer i Nackareservatets backiga terräng. Benen kändes pigga, men jag var lite orolig för min ena fotled som har krånglat under veckan. Den gjorde sig dock inte påmind under uppvärmningen (eller under resten av dagen!), mycket skönt. Starten för 21 kilometer gick vid 11.00 och vi var en liten trevlig grupp löpare som samlades i fållan. Jag höll mig någonstans i mitten, hade inga planer på att öppna för snabbt då jag fortfarande var osäker på exakt hur tuff banan skulle vara.
Starten gick och vi myllrade iväg från Globenområdet med siktet instället på Hammarbybacken. Jag tog det lugnt och började läsa av hur kroppen mådde, fick positiva svar och längtade efter att få komma in i skogen. Först skulle vi bara upp för den där backen. Pulsen sköt såklart i höjden men stigningen kändes ändå lättare än vad jag hade befarat. Nackareservatet nästa och här följde en herrans många kilometer upp och ner för små och slingriga stigar. Terrängen var på många håll tekniskt svår, det gällde att ha tungan rätt i mun och att lyfta ordentligt på benen. Men oj vad roligt jag hade! Som jag skrev i förra inlägget, jag måste verkligen springa mer i skogen. Min kropp och knopp älskar ju det.
Plötsligt hände något relativt otippat. Jag sprang tillsammans med en liten klunga löpare, det sa liksom pang och vi var omringade av en svärm med väldigt många arga getingar. Jag blev stungen på två ställen på låret och på handen, det gjorde så ont att jag funderade på att bryta. Vi var flera som blev attackerade men fortsatte tappert framåt. Smärtan klingade av efter en stund, men jag är fortfarande öm efter sticken.
Inför slinga nummer två inne i skogen
Drygt halvvägs var vi tillbaka vid foten av Hammarbybacken. Där stod John och fotade. Perfekt energiboost inför slinga nummer två in i skogen. Men det där med att lyfta på fötterna glömde jag visst (passande nog) vid ett lerdike. Svisch sa det över roten och jag hamnade på näsan ner i det bruna. Några skrapsår, mycket lera och en hjälpande hand senare var jag på fötter igen. Ett blåmärke och en öm hand har jag visst också fått men med adrenalinet pumpande i kroppen var det inga problem att springa vidare.
Med endast tre kilometer kvar av tävlingen närmade vi oss den berömda backen ännu en gång. Och tror ni inte att jag stötte på ännu en elak geting? Jo, det gjorde jag. Den här gången möttes vi på min ena vad och det gjorde precis lika ont som föregående gånger. Aj.
Men det fanns inte mycket tid att gråta över ond vad, jag hade ett berg att bestiga. Jag säger inte mycket mer om det utan ger er i stället två bilder som i mångt och mycket sammanfattar det hela. Mjölksyra minst sagt.
Nerför backen och drygt två kilometer kvar. Benen rullade på fint och jag lyckades varva upp dem i en ganska skaplig slutspurt. Klockan stannade på 2.07.26 och jag hamnade på plats 14 i damklassen, av sammanlagt 52 som genomförde loppet. Är väldigt nöjd och framförallt glad över att det var så roligt. Den här sommaren stavas trail!
Jag fick en korv men som tur var ville John ha den, jag var inte hungrig förrän typ en timme efter målgång
The post Stockholm Trail – några getingstick och ett lerbad senare appeared first on Jenny Sunding.