Ett gäng gröngölingar vid start
Jag ville ha folkfest, och folkfest fick jag! Midnattsloppet 2013 bjöd på ett Stockholm från sin bästa sida. Perfekt löptemperatur, happenings längs banan och ett taggat publikhav utmed gatorna. Optimala förhållanden när man ska springa sin första mil. Det var precis vad min syster skulle göra när vi tillsammans ställde oss i startfålla 7A, loppets sista grupp. De sparade alltså det bästa till sist, som Josefin mycket riktigt konstaterade. Vi har sedan Vår Ruset i maj (första gången Josse sprang fem kilometer) planerat inför Tjejmilen i september. Med en hel del sjukdagar under sommaren har träningen blivit lidande men det hindrade henne inte från att svara ett stadigt ”absolut!” på frågan om hon inte ville springa Midnattsloppet också. Det var 1,5 vecka sedan.
Ni som har sprungit Midnattsloppet vet att banan är tuff. Backarna upp till Sofia kyrka och Mose backe är inte att leka med och vi var överens om att ta det riktigt lugnt i början och att vi skulle gå så fort det blev för tungt. När tonerna till ”Just i dag är jag stark” ljöd strax innan startskottet var vi båda näst intill övertaggade… Men vi tog det lugnt, hittade in ett behagligt tempo, blev påhejade av Josefins kompis och bästa storebror. Strax innan fem kilometer kommer så det första eldprovet, Sofia skymtar uppe bland träden. Vi springer om löpare som för länge sedan börjat gå. Kortar ner stegen och håller blicken höjd. Josefin ger inget sken av att behöva dra ner på tempot, hon tuggar på och jag peppar. Uppe på krönet har hon fortfarande inte tagit ett enda gångsteg. Jag frågar efter en stund hur hon mår. Svaret kommer direkt och med eftertryck. Oförskämt bra. Det är en fighter jag har vid min sida (som om jag inte redan visste det!) och när GPS:en säger 5,5 kilometer har Josefin passerat sitt tidigare distansrekord.
För varje kilometer ger vi varandra en hård high five. I ett fönster får Josefin syn på en AIK-flagga och som den hängivna supporter hon är vrålar hon AIK!! Ett vrål som visserligen tog lite på krafterna, men det var det värt. Vi kryssar förbi andra neongröna löpare, tar oss hela Mose backe upp och börjar känna vittring på mål. När lamporna vid bågen skymtar är det dags att öka ytterligare en växel. Och det finns mer kraft att ge, att det är en slutspurt går inte att ta miste på. Jag skriker och Josefin springer. Den bjuder vi på, precis som på Vår Ruset 
.
Efter målgång viker sig Josses ben och jag tar ett stadigt grepp om hennes midja. Hon har sprungit, oj vad hon har sprungit. Inte ett enda gångsteg på en hel mil. Första gången över 5,5 kilometer och hon gör det på 1.06.36. Det är galet bra och jag är galet stolt. Jag har, om ni inte redan förstått det, världens coolaste syster. Punkt.
Bror Jonas hittade oss (till höger i bild) längs banan
The post A race to remember – Midnattsloppet 2013 appeared first on Jenny Sunding.